Ute rusar farfar vind mer rasande än han varit på flera månader. I någon form av maskopi med kung Bore kastas nu snö i sådana mängder över landskapet att de gågna dagens promenader mer liknat bergsbestigning. Och trots min tjocka päls och min energisnåla kroppsbyggnad tog dessa strapatser hårt på mina krafter...så för nu drar jag mig tillbaka på soffdivanen, i väntan på att vädrets makter ska mildras med en stilla snöbön;

"Ärade vädrets herdar, ni som upprätthåller milt och hårt i den cirkel som utgör naturen, ni som driver vila över de åldrade året. Lätta era hårda slag mot mjuka hundars nosar, Strö era glittrande leenden över de vilda djurens ryggar, och stilla luften för små fåglars trötta vingar. O ni ärade vädrets herdar hör mig, en liten hund med inte annat än de mjuka steg jag ödmjukast erbjuder längs den väg ni lagt av snö. Bli stilla..."