Har matte tänkt egentligen? Eller snarare hur mycket, för trots alla de tankar som susat hennes huvud runt har det inte funnits plats för något som helst blogg förmedlande av mitt högt ansedda liv. Tur däremot att hon lagt varenda inch av sin dyrbara fritid, under veckans som gått riktig hårdvaluta, på mina fyrbenta upptåg. Inte nog med att jag har spårat bisam och skogsmus under de senaste dagarna, utan jag har också kommit i allvarlig närkontakt med mitt kära vårsyndrom. Det vill säga den sprittande känslan som drar över min annars så väna blick med ett skugglikt mörker såhär års. Fylld av diverse sattyg och i huvudet ett virrvarr av dofters alla färger har jag kastat mig vägarna fram i en aldrig så lång soldans. Med stackars matte som än en gång en diffus del av alla dem bakgrundskulisser som omger min viktiga framfart. Men andra ord är inte mitt så underbara vårsyndrom ett tillstånd som på något vis delas med matte. Som faktiskt kämpar sig rödögd med allehanda övningar, trick, sök, bus, och jogging m.m för att stilla det vårmonster som släppts lös under mitt kliande pälsfällande...