I solens ljumma strålar rusade vi förmiddagen fram, jag och matte. Vi forserade över snöhög, snöberg och genom snöhav i fulla fläng med ett älskat mål i sikte - Vi var på väg ner till isen! Matte hade hoppats på fast packskare över isvidden en sådan här underbar dag men insåg när vi nått fram, efter bara några steg, att den faktiskt inte höll. Jag däremot trippade runt som på ett vackert vitt marmorgolv intill henne utan några som helst bekymmer. För mig hade det inte alls varit några svårigheter att dansa över till nästa kust under solens varma leende. Men stackars matte med sin kropps centrerade tyngdpunkt, hon sjönk genom skaren en bra bit upp på låren...Det såg mycket tungt ut, och inombords tackade jag mitt arv av liten nordisk hund som skänkt mig min finfördelade "uppsugningsförmåga" av jordens starka dragningskraft. Matte log minsann åt mig där jag outröttlig briljerade med mina lätta tassar, och så sa hon till mig; "Du lille hund som är till hälften vind, kanske är det därför som just du får lov att springa längs hans vidder,"...

Det är nämligen så att en hel del vind blåser i mina ådror, ni förstår jag kan inte annat än rusa när jag ska ta mig fram i omvärlden. Jag springer vart jag än ska för den lycka det är att höra blåsten i öronen. Och om jag nu mot förmodan skulle stå stilla, så leker som bekant farfar vind i min päls så att jag inte ska glömma från vad jag delvis kommer. En i mitt vackra hår viskning om frihet.