När vi traskade fram längs hemvägen på eftermiddagen fångade mina överlägsna ögons parallaxreceptorer en erinran till rörelse några kilometer bort i luften. Mina sinnen sade mig att det rörde sig om någon sorts sagoväsen, kommen ur en annan värld än denna som vi hundar regerar. Så vad gör du här, undrade jag så klart? I ett enda språng slungade mig mina satta bakben ca 2 meter upp på den snövall (efter gårdagens storm 1 meter högre) som skiljde mig från besten. Han svävade ståtligt över den frusna älven i sakta mak och brydde sig inte alls om mina frågande blickar. Och hur mycket beundrade jag inte honom, med de vackraste av färger där han högt spejade ut över sitt viddernas rike. Å andra sidan stod käre matte och beundrade mig där nerifrån snövallen, hög och stolt som jag var ståendes på den. Och hur mycket beundrade inte hon min vackra päls där den dansade i vinden, emedan jag såg ut över mitt viddernas rike...