Nu när det tidigare nämnda vårmonstret tagit sig in under min pälsfällning, och det mesta av mitt vett i besittning har matte fått öka på promenadlängderna en aning. Idag blev det ca 1 timme på förmiddagen och 1 timme på eftermiddagen. För det mesta finkammade jag kvarteren efter ännu fler tjejer, om jag inte spanade efter eventuella utmanare det vill säga. Nosradarn har också den gjort något av en comeback beträffar alla de dofter som rusar fram längs vardagens rundturer. Kroppen spritter och kränger som för en sparv på två ben när det vankas vänner och huvudet snurrar helst både inuti och utanpå för lite vad som helst...Just nu är jag mer än övertygad om att jag är den absolut coolaste vovven i stan. Vilket medför visst riskfyllt övermod men matte är tack och lov en livets optimist som aldrig sviker sin tro på att jag en dag ska ingå rollen av en vis liten hund. En som inte blinkar varken för flugor eller fän, och som inte drabbas så hårt som nu av det ökända vårsyndromet.