Äntligen har jag återerövrat isvidden! Efter några ljumma vårvinterdagar med vattenansamlingar ovanpå isen har nu det milslånga Luleåälvsbältet stelnat till igen. Under förmiddagens långpromenad entrade jag därmed vidden österifrån, tillsammans med bäste hundvännen Nicki och de tvåbenta. Sedan bar det av kilometer efter kilometer i ojämn bus galopp från min oerfarna, men lyckofyllda, sida. Nicki däremot höll sig till den energisnåla hundtraven i forserandet av den vidsträckta omgivningen, och de tvåbenta klampade fram efter bästa halvstapplande förmåga.

Dagen var mycket ljus och vacker, och trots att solen gått i moln kände jag fortfarande hur våren nalkades. Hur dess tysta antågande svepte in som en osynlig dimma över landskapet och utdelade livskraft. Nicki och jag höll våra hundhuvuden höga och stolta emedan vinden svepte över våra nosar och vi andades in denna livskraft...