Husse och matte måste förstå, ett liv med stygn nertill veckor utan ordentliga upptåg, ja vad annat gör det än driver små virvelhundar till vansinnets rand. En vildmarkens kvarleva, mitt läkkött har gått i bräschen med nya rekord - såret är totalt läkt, något stygn har t.o.m trillat bort själv (psst jag har pillat lite när jag befann mig utan uppsyn). Detta helade sår - ett gryningsärr, minnet från min forna tid som tiktjusarnas herre - har blivit en del av min kropp på samma vis som trebenta vargars stympade minne av smäll och metall. Jag blir allt stoltare för var dag i livets långa skola, med ärr som dessa likt examen i erfarenhet, bra som dålig.

Tack och lov då för mina förstående människor, som viger sina liv åt att uppfylla just mitt. Det packade in sig i bilen denna eftermiddag och körde genom stad och land för att släppa mig på slätter bland sparvflockar. Vilken lycka! Jag skenade mig vindblind genom gräset och sträckte ut som inget  kalligrafi streck tidigare gjort. Ibland glömde jag bort mina fyra tassar mot marken, och med blicken på sparvars vingar så flög jag...