Denna vackra dag har jag pressat fram de sista dropparna karl-elixir från mitt inre (jag håller en hemlig depå under naveln). Med så friska vindar i luften kunde jag inte annat än minnas detta omättliga tillstånd drivet av en hormonell drog. Jag har med andra ord bökat på skapligt bra, så till en grad att det ändå blev en riktig promenad. Sannerligen är man en ungkarl med ett liv i vårsol, något som slog mig så väl när jag och matte marscherade gatorna fram. Insikten i detta drevs på av det excellenta bus som sedan följde. Vi hoppade och studsade, skruvade och kastade, famlade och snurrade med hela vår fysiska uppenbarelse, matte och jag. Människofolket längs vägen tyckte nog att matte var lite mysko, ett mysko som jag älskade för att hon då var som, de ädlare slaget på planeten, en hund.

Matte däremot påstår att jag påminner om en tokig liten puppet docka. Med mina fina styng i gumpen och kopplet hängandes från selen redo för mattes minsta vink, och framförallt explosionsbenägen i massa bus. Tack och lov då i alla fall en magisk puppetdocka, en med snören som sitter lika mycket i matte som dem sitter i mig...