För att uppdatera bloggvärlden om min nosradars tidigare envälde kan jag numera avslöja att den autopilot som tidigare drivit igenom de flesta av mina promenader med en hejdundrande fart, nu äntligen betydligen avtagit efter kastreringen. Idag har jag trippat fram i babyblå tofflor (metaforiskt sett) längs en väg av allehanda hinder och utmaningar. Inte mer än ett halvkvävt litet näbbmuskvede är allt som yttrats i form av något föreställande uppspelthet a la syngel, istället har en underbar känsla av balans och stolthet omsvept mig under dagens alla gatuspatseringar. Vilken duktig Tidus jag är har mest hela dagen rungat i mina öron, följt av frasiga blodpuddingsbitar. Matte och husse är därmed vällagrade i form av förnöjdhet över sparvhund - så enligt mina beräkningar har jag nu lite busigheter till godo. Busigheter eller små olydigheter som möjligen kan tas ut på denna förnöjdhetens kredit när tillfälle ges.

På senaste tiden har jag  för det mesta...

känt mig ganska trött i skenet av det grå höstljuset.

en hel del av min tid har gått åt till gäspar och varma hörnor...

Om jag inte ätit förstås, matte tycker att jag skjutit iväg lite väl på bredden sedan kastreringen...400g + sedan sista vägningen men *harkel* det är bara muskler.

Nu ska jag hugga in på frukosten - God morgon Sverige.

Igår kväll klämde sig en vilt främmade tvåbening in i vårt vardagsrum ackompanjerad av mina högljudda protester - vem var detta att göra anspråk på min, bokstavligt talat, intuggade lya? En rånare, mördare eller än värre en bastard dem emellan - en hundfångare?! Det visade sig emellertid att det handlade om en söt människohona, inte allt för olika min matte så efter en och annan smakbit blodpudding smälte reservationens is med plats för min rosa lilla tunga. Det var mycket mysigt att gosa med M och hon var så snäll mot mig, bemötte mig precis som det anbehagar en skeptisk gentlemanna hund. Jag till och med goshetsdregglade henne i knät, en droppe kärlek att undanvara. Vi ses snart igen M med mera mys.

Äntligen är det genomklubbat med hundben och brak! som den herre jag är ska här bli nytt hus! Husse och matte får såklart följa med till det nya domänerna om 73 kvadrat :) Det bästa av allt är att området ligger endast en fem minuters nosväg från fröken Nickis stora hus. Flytten sker om ca två månader så håll till godo om strapatser i det "nya landet."

Dagen har hittills innefattat en enormt stimulerande långpromenad. Jag tog kommandot över diverse lekstunder och trottsade matte efter bästa förmåga. Allting var lysande klart ute denna höstdag och mycket intressantare än fjanten i andra koppeländen. En brinnande busiver drev mig till ett längtans gnäll när en och annan släkting passerade, bönande upprepade jag mantrat; "vill kela, vill leka, vill leka, vill leka". Så fort ett löv trippade förbi vid mina fötter, eller en liten barkbit råkades ligga i vår väg upphörde resterande värld att existera. Då och då glimtade dock matte till från sin bättre sida, hon förde mig i hinderhopp över stenar, gömde köttbullar i mossen och trixade med ett blått flossrep. Men av någon urtida anledning förblev jag i kravet om ännu större utmaningar, eller var det bara den njutbara känslan av trottsens makt som talade? En underbart busig dag!

Nu sitter en uttröttad matte och funderar en stund på vad jag som mest består av, sparv, iller, eller silverräv? 

I en förtrollad skog strövade jag fram, på mjuka markmoln där stora guldpengar sköt fram. Och från glömda hörn stirrade hattifnattar stint...

Dagen började med en underbar tystnad, inte ett ljud av stressade steg (vilket föranledde det senaste inlägget). I en bred pöl av päls kunde jag flyta ut mellan husse och matte i sängen. Stilleheten bröts endast av att matte tasslande tog med mig ut i den kalla morgonluften för en stund. Kvikt uträttade jag allehanda behov innan vi, som två skuggor, smög in i hemmets mörka vrå igen. Och åter intog jag den mjukaste delen av vad sängen har att erbjuda. Nu sover jag en stund, tills dagens alla äventyr knackar på dörren.

Hundarna protesterar mot det mänskliga samhällets inhumana ruljans! Den tvåbenta rusningtraffiken i vardagens alla hörn river sönder naturens viskande harmoni, äter stora, tomma hål i era inre. Det tunnelseende som uppstår vid ett sådant tempo har tacklat ner skogens tysta skrik i höga klackar och lackade finskor. Ser inte den grå betongen naturen som ropar på er genom era hundars ögon? Nej nu får ni sakta ner, ni är myror utan ljudet från träden, ni är hjordar av caribou utan minnen, ni är stora stim av pälssäl som inte ser hajen. Vilka är ni?