När jag hörde att husse och matte körde upp för uppfarten till Nickis stora slott höll jag på att spricka av glädje. Med hela min kraft slog jag snurr på mig själv i 180, med svansen vispandes så intensivt att luften blev en aning tjockare. Äntligen var dem tillbaka hos mig! Det blev ett sliskit pusskalas innan vi så begav oss hem till vår varma goa lya.

Resten av dagen har vi mest degat allihop, på riktiga hundmanér utan några, bort från nuet komna, tankar på saker och ting som ska eller måste göras. Jag tror minsann att min hundwodoo börjar ge resultat, den då jag med hela min söta härlighet försöker hyptnotisera till bättre hundvett hos diverse människor.

zzzz.......nämen goddag - jag somnade visst ganska djupt av det lugnande jag fick av den där mystiske mannen igår. Jag hade, som jag med mitt värdefulla arv redan visste, läkt snabbt och otroligt fint. Så att få bort stygnen gick tydligen galant.

Den här dagen stormar det i alla toppar utomhus, även mattes huvudtopp. Hon fick tydligen ont i öronen efter vår fantastiska yoga promenad. Jag har gått som på små ljusblå moln hela förmiddagen, kastat högfärdiga blickar på passerande vovvar, struntat i gulparfymerade diken. Om det fortfarande är det lugnande som talar eller om min hemliga depå börjar ta slut vet jag faktiskt inte. Men det har varit mycket rogivande....*gäsp*

I natt ska jag inta min mysplats bredvid damen Nicki. Det blir till att sova där då husse och matte ska ha en massa främmande för att sedan bege sig ut i nattmörkret och den vinande blåsten. Sådant människorabalder är inte något för tuffa små vovvar då föredrar jag ett tuggben i mungipan och en varm äldre hund-dam att krypa ihop intill.

Puppet dockan blir idag sitt gamla vanliga vovvejag, nästan. Husse har skvallrat om den mystiske mannens återvändo, och med den försvinnandet av mina stygn. Det är alltså dags för sista etappen av min förvandling till en mer avslappnad varelse. Jag hör av mig igen senare idag, såfort stygnen är borta.

Denna vackra dag har jag pressat fram de sista dropparna karl-elixir från mitt inre (jag håller en hemlig depå under naveln). Med så friska vindar i luften kunde jag inte annat än minnas detta omättliga tillstånd drivet av en hormonell drog. Jag har med andra ord bökat på skapligt bra, så till en grad att det ändå blev en riktig promenad. Sannerligen är man en ungkarl med ett liv i vårsol, något som slog mig så väl när jag och matte marscherade gatorna fram. Insikten i detta drevs på av det excellenta bus som sedan följde. Vi hoppade och studsade, skruvade och kastade, famlade och snurrade med hela vår fysiska uppenbarelse, matte och jag. Människofolket längs vägen tyckte nog att matte var lite mysko, ett mysko som jag älskade för att hon då var som, de ädlare slaget på planeten, en hund.

Matte däremot påstår att jag påminner om en tokig liten puppet docka. Med mina fina styng i gumpen och kopplet hängandes från selen redo för mattes minsta vink, och framförallt explosionsbenägen i massa bus. Tack och lov då i alla fall en magisk puppetdocka, en med snören som sitter lika mycket i matte som dem sitter i mig...

Husse och matte måste förstå, ett liv med stygn nertill veckor utan ordentliga upptåg, ja vad annat gör det än driver små virvelhundar till vansinnets rand. En vildmarkens kvarleva, mitt läkkött har gått i bräschen med nya rekord - såret är totalt läkt, något stygn har t.o.m trillat bort själv (psst jag har pillat lite när jag befann mig utan uppsyn). Detta helade sår - ett gryningsärr, minnet från min forna tid som tiktjusarnas herre - har blivit en del av min kropp på samma vis som trebenta vargars stympade minne av smäll och metall. Jag blir allt stoltare för var dag i livets långa skola, med ärr som dessa likt examen i erfarenhet, bra som dålig.

Tack och lov då för mina förstående människor, som viger sina liv åt att uppfylla just mitt. Det packade in sig i bilen denna eftermiddag och körde genom stad och land för att släppa mig på slätter bland sparvflockar. Vilken lycka! Jag skenade mig vindblind genom gräset och sträckte ut som inget  kalligrafi streck tidigare gjort. Ibland glömde jag bort mina fyra tassar mot marken, och med blicken på sparvars vingar så flög jag...