För att uppdatera bloggvärlden om min nosradars tidigare envälde kan jag numera avslöja att den autopilot som tidigare drivit igenom de flesta av mina promenader med en hejdundrande fart, nu äntligen betydligen avtagit efter kastreringen. Idag har jag trippat fram i babyblå tofflor (metaforiskt sett) längs en väg av allehanda hinder och utmaningar. Inte mer än ett halvkvävt litet näbbmuskvede är allt som yttrats i form av något föreställande uppspelthet a la syngel, istället har en underbar känsla av balans och stolthet omsvept mig under dagens alla gatuspatseringar. Vilken duktig Tidus jag är har mest hela dagen rungat i mina öron, följt av frasiga blodpuddingsbitar. Matte och husse är därmed vällagrade i form av förnöjdhet över sparvhund - så enligt mina beräkningar har jag nu lite busigheter till godo. Busigheter eller små olydigheter som möjligen kan tas ut på denna förnöjdhetens kredit när tillfälle ges.