När jag hörde att husse och matte körde upp för uppfarten till Nickis stora slott höll jag på att spricka av glädje. Med hela min kraft slog jag snurr på mig själv i 180, med svansen vispandes så intensivt att luften blev en aning tjockare. Äntligen var dem tillbaka hos mig! Det blev ett sliskit pusskalas innan vi så begav oss hem till vår varma goa lya.

Resten av dagen har vi mest degat allihop, på riktiga hundmanér utan några, bort från nuet komna, tankar på saker och ting som ska eller måste göras. Jag tror minsann att min hundwodoo börjar ge resultat, den då jag med hela min söta härlighet försöker hyptnotisera till bättre hundvett hos diverse människor.