Dagen har hittills innefattat en enormt stimulerande långpromenad. Jag tog kommandot över diverse lekstunder och trottsade matte efter bästa förmåga. Allting var lysande klart ute denna höstdag och mycket intressantare än fjanten i andra koppeländen. En brinnande busiver drev mig till ett längtans gnäll när en och annan släkting passerade, bönande upprepade jag mantrat; "vill kela, vill leka, vill leka, vill leka". Så fort ett löv trippade förbi vid mina fötter, eller en liten barkbit råkades ligga i vår väg upphörde resterande värld att existera. Då och då glimtade dock matte till från sin bättre sida, hon förde mig i hinderhopp över stenar, gömde köttbullar i mossen och trixade med ett blått flossrep. Men av någon urtida anledning förblev jag i kravet om ännu större utmaningar, eller var det bara den njutbara känslan av trottsens makt som talade? En underbart busig dag!

Nu sitter en uttröttad matte och funderar en stund på vad jag som mest består av, sparv, iller, eller silverräv?