Dagens bravader utmynnade i en massa utömning av hormondepåer - tur tycker husse för ju mer jag tappas ur desto förståndigare ska jag väl bli. Jag har alltså hymlats en hel del i dofternas värld och försökt minnas hysterin kring den stora världens alla konstigheter. Resultatet blev inte lika förträffligt som under min tid som okapad, men skapligt enligt min egen uppfattning, detta då jag faktiskt lyckats rulla i en hög med kattbajs - den av alla bajssorter trevligaste varianten. Egentligen en allt för underskattad doftenhet, med konsistens vida överlägsen den från hästens väldiga tarm, eller marsvinets sugrörsstöpning. Helt klart en favorit som med den positionen var oundviklig. Jag masserade, inte för att upprepa mig för mycket i denna blogg, ordentligt in den underbara skapelsen i varenda pälsstrå. Illa kvikt var jag gulbrunare än de mesta i avföringsväg innan matte och husse upptäckte mig med svordomar ekande bland gigantiska tallar.

Hemma tog husse alltså på sig de blå handskarna som endast används vid människors vidrigare stunder. Detta innan han, en aning ovärdigt, lyfte mig i badkaret. Och där skrubbade han mig sedan så att varje tag drev tårar i mina ögon. Min älskade doft försvann nu sakteliga ner i kloakerna (ett drömmars ställe) för att aldrig finna just mig igen. Istället fylldes min nos och hela badrummet av en skrämmande stingande lukt av äckel-yptus. Åå dessa okunniga människor när det kommer till att välja trevligheter i livet, ett dagsverk till spillo för deras envetna verklighetsuppfattning.

Sorgen i mitt inre glömdes dock snart då matte levererade blodpudding till min, och blöta organs, förtjusning. En kär vän, den röda tungan, dansade snart i munnen på mig och livet kändes genast bättre...

Hmm...

åå

tant brun försvinn inte...:(

:(