Ibland vill inte naturen framhäva små vildvovvar från deras bättre sida. Idag var en sådan dag, för trotts att jag förde mig galantare än de flesta gentlemän någonsin lyckats uppbåda ville vinden mitt yttre något helt annat. Höststormen stod som eld i min päls, som vuxit en hel del nu sedan vårsommarens milda bris. Mitt huvud påminde mest om en projektil färdig att avfyras och min svans kastades i vinden som en trasig sjörövarflagga. Och under promenadens högtidligare del, när jag hukande pressade fram gårdagens middag, höll jag på att följa med upp i skyarna. Nog är den vinande vinden en trogen vän, men ack så busig ibland. Mest hela svängen knuffade han mig i sidan, och skrattade mig rusande i öronen. Och när jag försökte skena ifrån honom fanns han plötsligt framför mig ännu vildare än förrut.

Matte fick sig allt några ordentliga skratt, som vinden dock kvävde (han var alltså fortfarande lojal) när jag vinglade hit och dit som totalt försupen. Väl inne kunde jag äntligen andas ut, utan att vinden retsamt sög luften ur mig. Busiga farfar vind - som matte påstår viner i djupet av mina ådrår sedan urminnes tider, hon säger att jag för det mesta är en utmärkt metafor för farfar vind, och att det kanske är jag som egentligen retar honom.