Än är inte min älskade snö kommen, den jag döptes efter. Clim - glittret i luften under lampljus de svartaste av vinterkvällar. Den glimten av ljus som jag är för husse och matte i evighet. Laleh har skrivit en vacker låttext som precis beskriver hur mycket husse och matte älskar mig där jag finns, en skugga, vid deras sida.   

När staden snöat över

Och gården blivit vit

Då vet du att jag drömmer

Jag drömmer dig hit

När allt snöat över

Och gården blivit kall

Då vet du att jag drömmer

För det är snö

Det är som moln överallt.....

Jag älskar dig

Så högt så du hör ...

Phew, jag är nyligen inkommen från en hejdundrande joggingtur. Det var vinande skönt om nosen att få höja tempot lite med matte, vilket team vi är. Det underbara med dessa travar rundor är den avslappning som infinner sig i min lilla kropp, trotts att världen runt om kring går snabbare så går min inre värld ner i ett stillsammare mak. Jag tog alltså fram yoga takterna och höll mig i trippande fotposition hela rundan runt, nästan;

- För just när vi rundat ett gatuhörn rusar en voffande svart jakttik på oss (!) Hon vresade till sig ordentligt mot mig och gastade fräsande högt i min nacke; "Det här är mitt ställe håll dig undan" varpå jag svarade "sluta aj, vad håller du på med" men på en halv hundradel blockade matte henne lugnt och bestämt med ett morskt "hörrdudu" och satte ner henne med handen (mattes form av hund käft) i nacken. Tiken kved förvånat till för en sekund och satte sig sedan i lugn och ro intill oss, jag med för den delen. Vi det laget hade tikens husse hunnit fram med några ursäktande ramsor. Men inte var det någon fara på taket för min del, i alla fall vad jag förstod av min så obekomna matte. Vi fick sitta intill varandra (ca 20cm) en stund  och jag försökte nyfiket få till en liten rumphälsning, men lyckades inte förens vi började spatsera, fortfarande intill varandra (med respektive människa i främsta ledet). Till sist bad matte mig att titta henne i ögonen på människospråket "här", varpå jag fick en kötbulle för min omedelbara och selektiva uppmärksamhet. Sedan joggade vi vidare lika glada som vanligt över den stora världens alla möjligheter till lärdom.

Igår tillängnade jag stor del av dagen med att sitta fint intill tacomatbordet och den middagsgäst som infunnit sig där med en rejäl portion köttfärs (därav min blogg frånvaro). Men mina trånande valp blickar blev inte besvarade av denne rocknroll färgade människohane, trotts att jag kämpade så väl med ett porslinsartat ögon glittrande...

Såhär trött är jag däremot idag, efter vilt buseri med världens mysigaste vovvevän Nikita;

En helt underbar förmiddag har tillbringats i hennes sällskap, tid inringad med guldkant. Inte bara hennes goa tigerpäls att vila intill föranleder en sådan tidsdekor, utan även den enorma tomt hon patrullerar gränserna på. I sanning är hon en själsfrände att blicka över vidderna tillsammans med.

Helt plötsligt har maten jag äter fått som nytt liv för mina smaklökar. Nyanser och dofter som aldrig tidigare fått plats i nosarkivet, som varit översvämmat av grannskapets olika tikar, flödar nu fritt genom varenda por. Det är såååå gott sedan - knaprigt, läskande och saftigt. Att jag aldrig tidigare märkt av en sådan fantastisk komposition av ingredienser, vilken detaljrikedom. Inte förens nu börjar jag inse vidden av Mr.nosradars tidigare enfaldiga makt, som tack och lov är på väg att avta allt mer...bon appétit.

Trotts att matte egentligen är tvungen att sitta och råläsa gråtext i hårda pappersförpackningar, som inte duger till annat än tugg och gnag (vilket jag, med bättre vetande, förstår men inte hon), så tog hon med mig ut i storskogen. Det var en strålande höstdag och jag passade verkligen på att fylla min själ med det varma minnet av solen inför den kommande vintern. Jag känner allt hur det skyndas och förbereds i skogens alla vrår för dessa hårdare tider. Myror som packar igen oanvända hålor, trastar som pallar rönnbär från närliggande trädgårdar, och små sparvar som äter sig feta av gräsfrö. Tjocka små pippifåglar, oemotståndliga leksaker vilka retsamt drar sin kos i formation så fort jag närmar mig.

Vi vandrade mot norr och med nosen i vädret tog jag täten, över stock och sten, stack och tall traskade vi raskt fram. Inget hinder i vår väg var för svårt att hantera, min svallande päls svajade i takt med miljöns toner allt eftersom jag forserade fram. Jag flöt genom naturen som en skugga, till den grad att det snart var naturen som flöt genom mig. Ingenting skulle kunna bryta mitt broderskap med landskapet, inget utom den malplacerade munkjackan i turkost som snart nådde min ögonvrå- *suck*. Mattes tunga klamp bröt plötsligt skogens förtrollning, men dessa tunga klamp förvandlades faktiskt snart till fjäderlätta kliv i en hejdundrande lekstund. Ett brakande ljöd genom skogen när vi vältrade fram genom buskar och snår - och snart tror jag att även matte åter blev ett skogens barn för en stund.

Farfar vind hade inte riktigt gett med sig när morgonen grydde, och hela dagen har han fortsatt sitt sus. Till min stora glädje drev han en massa löv på flykt efter marken vilka jag smidigt kastade mig efter och krossade i mina käftar. De prasslade kvidande när jag knep dem men här visades minsann ingen nåd. Rovdjuret tog överhanden och under resten av dagens alla rövarstråt flydde dem för sina liv så fort jag klampade fram som norrlands vovvzilla. Efter utraderandet av otaliga lövstammar begav jag mig så till sist hem, trött och lövmätt. På återseende & gónatt.

Ibland vill inte naturen framhäva små vildvovvar från deras bättre sida. Idag var en sådan dag, för trotts att jag förde mig galantare än de flesta gentlemän någonsin lyckats uppbåda ville vinden mitt yttre något helt annat. Höststormen stod som eld i min päls, som vuxit en hel del nu sedan vårsommarens milda bris. Mitt huvud påminde mest om en projektil färdig att avfyras och min svans kastades i vinden som en trasig sjörövarflagga. Och under promenadens högtidligare del, när jag hukande pressade fram gårdagens middag, höll jag på att följa med upp i skyarna. Nog är den vinande vinden en trogen vän, men ack så busig ibland. Mest hela svängen knuffade han mig i sidan, och skrattade mig rusande i öronen. Och när jag försökte skena ifrån honom fanns han plötsligt framför mig ännu vildare än förrut.

Matte fick sig allt några ordentliga skratt, som vinden dock kvävde (han var alltså fortfarande lojal) när jag vinglade hit och dit som totalt försupen. Väl inne kunde jag äntligen andas ut, utan att vinden retsamt sög luften ur mig. Busiga farfar vind - som matte påstår viner i djupet av mina ådrår sedan urminnes tider, hon säger att jag för det mesta är en utmärkt metafor för farfar vind, och att det kanske är jag som egentligen retar honom.

Dagens bravader utmynnade i en massa utömning av hormondepåer - tur tycker husse för ju mer jag tappas ur desto förståndigare ska jag väl bli. Jag har alltså hymlats en hel del i dofternas värld och försökt minnas hysterin kring den stora världens alla konstigheter. Resultatet blev inte lika förträffligt som under min tid som okapad, men skapligt enligt min egen uppfattning, detta då jag faktiskt lyckats rulla i en hög med kattbajs - den av alla bajssorter trevligaste varianten. Egentligen en allt för underskattad doftenhet, med konsistens vida överlägsen den från hästens väldiga tarm, eller marsvinets sugrörsstöpning. Helt klart en favorit som med den positionen var oundviklig. Jag masserade, inte för att upprepa mig för mycket i denna blogg, ordentligt in den underbara skapelsen i varenda pälsstrå. Illa kvikt var jag gulbrunare än de mesta i avföringsväg innan matte och husse upptäckte mig med svordomar ekande bland gigantiska tallar.

Hemma tog husse alltså på sig de blå handskarna som endast används vid människors vidrigare stunder. Detta innan han, en aning ovärdigt, lyfte mig i badkaret. Och där skrubbade han mig sedan så att varje tag drev tårar i mina ögon. Min älskade doft försvann nu sakteliga ner i kloakerna (ett drömmars ställe) för att aldrig finna just mig igen. Istället fylldes min nos och hela badrummet av en skrämmande stingande lukt av äckel-yptus. Åå dessa okunniga människor när det kommer till att välja trevligheter i livet, ett dagsverk till spillo för deras envetna verklighetsuppfattning.

Sorgen i mitt inre glömdes dock snart då matte levererade blodpudding till min, och blöta organs, förtjusning. En kär vän, den röda tungan, dansade snart i munnen på mig och livet kändes genast bättre...

Hmm...

åå

tant brun försvinn inte...:(

:(