Hela dagen lång har jag haft både husse och matte till mitt förfogande. Som den lille prins jag är har jag blivit lotsad till storskogen för fantastiska äventyr hela två gånger under samma dag :)

När vi anlände för andra gången, under eftermiddagen, hände något mystiskt. Ett svagt spår av en brännande doft nådde min nosradar och krokade fast den med ett järngrepp. Plötsligt drogs hela min uppenbarelse ut bland snåren, doften slet mig åt alla håll och kanter och utan någon som helst kontroll flög jag över stock och sten alldelens inpå en väldig av skogens varelser...(!) Någonting i djupet av mitt inre väcktes av denna gyllene sekund. Mina väna mörka ögon skymdes av ett glömt gult skimmer och mina tassar blev lättare mot marken - jag jagade vilt...

Men husse och matte avbröt dock min stolta stund med sina bestämda tillrop och jag återvände tomhänt... Matte satte mig i koppel men gav mig hedern åter då jag fick i uppgift att faktiskt visa husse och matte vad som dolde sig bortom åsar täckta av tallar. När vi smygande närmade oss bokstavligen kokade nosen på mig och hjärtat slog snabbare än någonsin förut - och där - bland träden skymtade hon, ett av skogens vackrare väsen. Storögd vädrade hon i luften, frustade och stirrade rakt på oss. För en stund stod tiden stilla, innan hon gjorde helt om och försvann bland träden med virvlar av löv runt de långa benen.  

Under en alldelens fantastisk eftermiddagpromenad, vid vattnet intill en orange solnedgång, passerade en liten skock flygande signalhorn min väg. De susade förbi i en väldans fart medan de sinsemellan signalerade i en bruten, och väldigt korthuggen fanfar. Mystiska varelser det där, tänkte jag, med kroppar som trumpeter av vitaste fjäderbeklädnad liknade dem inget annat instument jag någonsin stött på (vilket i och för sig är begränsat till husses bastanta trumset som jag aldrig kommer att få höra ett slag från p.g.a min angenäma hörsel, överlägsen människans). Länge studerade jag skocken och försökte åtminstone förstå den tills den försvann in i den glödande solnedgången och världen åtegick till ett något vettigare tillstånd.

Husse bakar sega chokladmuffins och jag ligger i soffan och drar in doften...mmm, men en smakbit kan jag tydligen glömma då detta bruna sockerguld är som gift för små hundmagar. Men en falukorvsnärt ska jag väl däremot kunna få tag på med den sötaste av mina blickar...

En förgången hingsttid;

Idag är det inte många dagar kvar innan det är precis två månader sedan jag blev av med en gnutta av mina ädlare delar. I sanning har jag fått ett fridsammare liv. Innan det fruktade ingreppet, vet de av er som förljer min blogg, var jag rent ut sagt furiosisk under diverse upptåg i utomhus världen (innomhusvärlden också för den delen). Så fort eventuella tikaspiranter närmade sig, må det ha varit tvåbenta, fyrbenta, plastbenta, eller träbenta så formligen exploderade miljontals olika doftmolekyler i min nosradar vilket drev mig till vansinnets rand, jagad av alla intryck. Min mage låg ständigt i för skvalpande kölvatten, och många gånger spydde jag om jag inte hade diarré.

Min blick var också en annan, skymd av machoväldets skugga och jag hade inte alltid ett så oskyldigt uppsåt...

Men det var då det...

Idag har skuggan lämnat min blick till fördel för en valpigare uppsyn. Buset rullar för det mesta, mycket lyckligt och oskyldigt, i mina ögonvrår. Jag blir inte längre knark-hög av dofter i min omgivning och oavsett vilka sorts ben som håller sig intill mig så känner jag mig tillfreds i både nosradar & mage. Livet leker bokstavligt talat fram utan stressade tankar om tikar, blommor och bin.

Nicki och jag har haft en hejdundrande förmiddag. I skogens alla hörn har vi nosat, kissat och busat. Det blev en ordentlig långtur så att stackars matte sedan ska orka med färdigställandet av sin uppsats. Appro på fantastiska Nicki;

Allt som Nicki gör det gör jag också. Nosor hon så nosar jag tätt intill, kissar hon någonstanns så får jag använda hela min pricksäkerhet för att träffa samma fläck med min stråle, springer hon så rusar jag ännu lyckligare intill. Hon är min livs stora idol, min lärare och min vän. Det enda jag inte riktig förstått att ta efter av henne är de lyckorullningar som spurtarna varvas med. Hennes unika lyckorullningar tycks vara något av en känsla som hon genom sin kropp manisfisterar, en känsla av bubblande och sprittande glädje som måste gnuggas av på omgivningen för att inte rinna över. Under en lyckorullning kastar hon sig ur hög fart som en potatisäck på marken, och så rullar hon som en tokdåre av glädje.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå vad jag ska ta mig till under ett sådant burdust uttryckssätt som den finkänslige lille silverräv jag är. Därmed brukar det sluta med att jag istället passar på att börja brottas med henne för att hennes lycka ska återgå till mig. Dessutom har jag hört att man ska passa på när man har chansen (d.v.s. när hon ligger ner)

Det sägs föresten att Nicki är en landuppstigen drottning av leopardsälar, och vem vet...,

Under den vackraste av höstdagar (idag) längs det stilla vattnet med matte och jag mötte herr Egon. En svart dvärg schnauzer av mina kaliber. Han dök så klart upp helt olovligen in i min busiga nos och sedan blev hans husse, för en en stund av lek tillsammans med mig, ett minne blott :P Vi rusade och studsade, hoppade och nosade, tassade och brallade :) Tiden stod stilla och två vänner ägde världen, inget annat fanns, syntes eller hördes (utom en bit av hjärtematte). Tack Egon för en rolig lekstund.  

Jag är en häftig herre, mattes dvärgdrake. Var jag än far fram stormar omgivningen upp och löven virvlar omkring mina tassar. Jag flyger för det mesta fram och föredrar vinden framför den grå marken. När något hotar sprutar jag eld vitt och brett, men förstådd av en ädel riddares varsamma hand (mattes) och jag blir förvandlad till ett svarvitt lamm. Ni får förtjäna min vänskap, och jag ger er av hela mitt modiga drakhjärta.

Mitt totem lyser som en prisma på det nya kopplet jag fått från pupstore.

Min husse och jag har haft förmiddagen alldelens för oss själva, detta har självklart medfört en grabbigare tillvaro sprängfylld med bus. Jag är så stolt över denne tvåbening att jag tror att jag spricker. Ingen vet bättre hur spurtar ska tas, hur hinder ska avanceras eller hur brottning ska rullas. Ingen läser heller glimten av skogstokeri bättre i mina ögonvrår än den människan. Min bästa vän och jag ständigt på nya äventyr.