Klockan 04.56 vaknade jag av att stormen rasade mot fönstrena argare än någonsin under hela mitt jordeliv. Dessutom bråkade magen ordentligt med mig. Den levde om med en sådan ren och ram magrapakalja att husse och matte vaknade. Jag försökte förgäves att kontrollera dess absurda kväden men lyckades inte. Tack och lov agerade matte halvt i sömnen på "ta hand om mig" instinkt genom att i alla fall kasta undan ryamattan som låg framför mina tassar och sekunderna senare rapade jag ut lite halvsmält middag från kvällen innan. Medan matte ragglade iväg till köket för att hämta tillbehör för utradering av denna delikatess skyndade jag mig att lapa i mig så mycket som möjligt av den, bokstavligt talat, "hemmagjorda" morgondrinken. Så gör du din egen cocktail a la hundmage - mums fillibaba på morgonkvisten i fall man inte har något viktigare för sig.

Inte allt för mätt somnade jag sedan om för att endast någon timme senare bli uttvingad i det vansinnesväder som härjade. Blåsten löpte amok, regnet vräkte ner och jag fladdrade fram som en liten tygstuv i nordanvinden, tokiga matte att ta ut liten hund i storoväder. Det blev en riktig hundrameters rusning till poopning och sedan fort in igen, in i den djupaste av sängens varma täckes gropar.

Matte har mist det sanna varats vett de senaste dagarna, därav min bloggfrånvaro - skolan med dess absurda bestyr skenar iväg med henne hängandes i illusionens tyglar. Men tack och lov ägnar hon varenda minut bortom böckernas våld tillsammans med mig :) Det har blivit timlånga promenader i frostbitet gräs och äventyr in till staden.

Men för dagen avfyrades jag i skogen bortom husen där jag tidigare innehaft rekord i nedskvättna tallar. Den titeln är med besked förbi och jag lämnar den därhän till mer fanatiska hundherrar. Det var en underbar höstdag med endast 5+ grader och strålande sol. Men den vackra omgivningen blev bara mörkare och mörkare ju längre in i skogen vi kom, och snart hängde träden kusligt lågt över min rygg. Knotiga, daskgrå och förvridna av hårda vintrar petade de mig avundsjukt i pälsen längs stigen. Med dem bara barkkropparna har jag full förståelse för deras missnöje, för vad är ett knippe skägglav mot mitt präktiga svall. Men den åsikten höll jag tyst för mig själv när grenar föll i min väg.

Plötsligt hördes ett spöklikt kraxande (!) Jag stelnade till, ironiskt nog som en fura, och lystrade ut bland träden. Matte stod intill och kändes lugn och trygg till min lättnad. Ett svart spöke slog plötsligt upp vingarna hoandes och kraxandes alldelens intill - Hjälp matte - och jag tog skydd intill henne nära nog för att riskera ett avslöjande av mitt fallande mod. Det svarta spöket ekade iväg mellan träden och matte såg överförtjust ut (till min förvåning); "En korp lille hund" utbrast hon - "bäraren av förändring". 

Äventyren under promenaden tog inte slut med missnöjda träd och svarta spöken, i vår väg reste sig också en (lika plötsligt som alltid i mörka skogar) gigantisk gråbit (!) Jag röt till åt honom att passa sig men snart var matte framme vid det mystiska väsendet klappande dess sidor. Ånej matte - försökte jag intensivt få fram - bli inte uppäten nu. Men ingenting hände...Gråbiten var inget annat än en förtorkad stubbe, en minnes stump av ett förgånget träd som jag stolt skvätte ner efter att, i min värld, ha besegrat dess hemlighet. Jag genomskådade galant den monstruösa skepnanden som inget annat än just en stubbe, (*harkel* helt oberoende av matte.)

Nåja stora värld, nu åtegår jag för dagen till lyans trygga vrår, med nya kunskaper om både gråbit, svartspöke och avundsjuka träd...  

Dagens skogsäventyr utmynnade i en stunds ihärdiga businviter, detta mot diverse hundpensionärer. Vi stötte på en tolvårig  vorsteh farbror som alltför vänligt och oengagerat nosande hälsade på mig ("en trappa ner"). Ja han var mig en hög och snäll herre men alltför ointresserad av mina rackartyg. Trotts mina mantra upprepningar om buseri i fullt skogsken lunkade han bara sin egen väg intill den av större intresse, gamla damen Nicki. Detta var tydligen hur man bör uppföra sig enligt Nicki som föll pladask för en sådan hövlig charm. :/ Men jag då...moderligt utfryst av ålderdomen själv. Tack och lov följde matte upp mina försök med lite gosedjursbrottning så att det räckte och blev över.

En underbar höstpromenad med matte vid vattnet, allting stilla. Inte en retsam vindpust i pälsen, orangea träd förgyllda av eftermiddagssol och frostfuktigt gräs under tassarna. Den stilla älven utan en ring på vattnet, som en spegel åt den vackra hösthimlen. En taktfast trav längs barrtäckta stigar, min nos i den kyliga luften och harmoni strålande ur mörkbruna ögonvrår.

Så var min stund en hösteftermiddag i oktober.