Gissa vad jag ägnat förmiddagen åt, självklart underbart soliga is strapatser tillsammans med Nickisen, med risk för att upprepa mig. Veckorna är framöver fortsatt späckade med planer om ispromenader i förhoppningsvis vårsol för vad kan vara underbarare? Och det gäller ju att passa på medan tiden är, för snart spricker den väldiga vidden upp i tusen bitar och driver ut till havs...Förhoppningsvis håller jag mig på land den dagen, för vilken fasa skulle det inte vara att driva runt på ett isflak i ödsligetens universum. För att inte tala om att bli förväxlad med en pingvin!?...

Nä usch, då föredrar jag sannerligen det varma soffhörnet, nog med äventyr för nu.

Att erhålla en meditationsartat promenad med mig är inte annat än en av livets lyxigare (och ovanligare) sidor. En sida som min kära matte fick återuppleva denna underbart soliga förmiddag. Efter att ha varit yster som ett litet hingstföl under den senaste tiden har jag dagen till ära återgått till ett något mer avslappnat stadium. Trots vårens analkande samlade jag helt enkelt ihop mig en aning för att uppvisa mina mer gentlemannamässiga kaliber. Något som kära matte maximalt målades av där vi struttade fram intill varandra sammanbundna av en slakt hängande lina (kopplet). Inte ett ord sa hon till mig under hela svängen, på människomål det vill säga, för på hundomål skrattade hon med hela ansiktet och gav mig beröm gång efter annan med sin lyckligt själfulla närvaro. Det var helt enkelt en minnesvärd förmiddag idag...

En liten kusin viskade i mitt öra att han skulle vilja se mig springa över vidden - så förhoppningsvis får ni läsare en liten inblick i mitt dagens isäventyr av följande;

Solen strålade starkare än på flera månader mot oss över isvidden. Husse, matte och jag tog oss en lång vandring längs milsvida slingrande skoterspår. Dessa monstruösa skoterväsen som rusade förbi i diverse formationer var minst sagt intressanta. Hur dem slukade landmassorna under sig och vrålade likt ingen annan vovve fascinerade mig, men trots deras ograciösa forserande tackade jag dem innombords för att de höll uppe så fina vägar för små hundar över isen. Det vida landskapet ingav inte annat än storhet i min lilla kropp och modet ur detta drev mig till lekinbjudan av skoterfolket. Så i fullt sken satte jag av efter en skock som uppenbarade sig i horisonten...bara för att blidka husse och mattes "stanna" rop utan minst blink. Husse erbjöd trots allt en hel del mycket roligare alternativ än de mörka skotermonstren.

När vi äntligen nådde hem till vår trevliga lya igen slukade jag en excellent brunch med hull och hår, för att sedan inta den mjuka sängen. Husse och matte skulle nämligen åka iväg och jag fick den ärofyllda uppgiften att vakta både hem och marsvin.

Efter att ha tillbringat hela eftermiddagen hemma hos Nicki, människomormor, människomorfar, matte, mattes bror och en främmande är jag inte annat än totalt utslagen...

så gonatt stora värld...

Äntligen har jag återerövrat isvidden! Efter några ljumma vårvinterdagar med vattenansamlingar ovanpå isen har nu det milslånga Luleåälvsbältet stelnat till igen. Under förmiddagens långpromenad entrade jag därmed vidden österifrån, tillsammans med bäste hundvännen Nicki och de tvåbenta. Sedan bar det av kilometer efter kilometer i ojämn bus galopp från min oerfarna, men lyckofyllda, sida. Nicki däremot höll sig till den energisnåla hundtraven i forserandet av den vidsträckta omgivningen, och de tvåbenta klampade fram efter bästa halvstapplande förmåga.

Dagen var mycket ljus och vacker, och trots att solen gått i moln kände jag fortfarande hur våren nalkades. Hur dess tysta antågande svepte in som en osynlig dimma över landskapet och utdelade livskraft. Nicki och jag höll våra hundhuvuden höga och stolta emedan vinden svepte över våra nosar och vi andades in denna livskraft...

Under förmiddagsrundan rusade jag äntligen ikapp med vårvinden.

För det mesta syntes jag som en liten prick i fjärran...

Men när jag närmade mig visade jag mig faktiskt vara i klass med vilken mindre stormstyrka som helst...

Kära människor vem, som rusar ikapp med vinden, har tid att stå stilla?

I sanning blev mina böner hörda, för äntligen har min nosradar prickat in våren på avläsningskartan. Ljuva dofter i luften har erinrat mig avlägsna tider som matte så ofta talar om. Tider då jag sprang längs barrtäckta stigar och jagade i högt gräs, rullade i allehanda illaluktande och simmade i den friska älven. Hela världen där ute sjunger viskande om det, att våren har börjat sin resa mot oss. Söta små fåglar kvittrar om det som aldrig förr, ropar efter oss hundar att det är dags för oss att fälla våra vinterpälsar. Till och med träden vittnar om det, varmare och starkare än på hela vintern vajar dem leende i vinden med mjukare leder. Snart så...