Vilken lycka! - För under förmiddagsrundan träffade vi äntligen på söta Ebba igen, min älskade taxvän. Självklart fick vi tumla runt en stund i snön tillsammans. Milda men busiga stötte vi med framdelarna mot marken omvartannat vi kastade rumporna mot varandra - Det blev en underbar liten små hundars dans oss emellan innan jag och matte gick vidare i solskenet.

Föresten så är Ebbas matte konstnär och om ni kikar runt lite bland målningarna så kanske ni får syn på Ebba som konstmotiv.

I solens ljumma strålar rusade vi förmiddagen fram, jag och matte. Vi forserade över snöhög, snöberg och genom snöhav i fulla fläng med ett älskat mål i sikte - Vi var på väg ner till isen! Matte hade hoppats på fast packskare över isvidden en sådan här underbar dag men insåg när vi nått fram, efter bara några steg, att den faktiskt inte höll. Jag däremot trippade runt som på ett vackert vitt marmorgolv intill henne utan några som helst bekymmer. För mig hade det inte alls varit några svårigheter att dansa över till nästa kust under solens varma leende. Men stackars matte med sin kropps centrerade tyngdpunkt, hon sjönk genom skaren en bra bit upp på låren...Det såg mycket tungt ut, och inombords tackade jag mitt arv av liten nordisk hund som skänkt mig min finfördelade "uppsugningsförmåga" av jordens starka dragningskraft. Matte log minsann åt mig där jag outröttlig briljerade med mina lätta tassar, och så sa hon till mig; "Du lille hund som är till hälften vind, kanske är det därför som just du får lov att springa längs hans vidder,"...

Det är nämligen så att en hel del vind blåser i mina ådror, ni förstår jag kan inte annat än rusa när jag ska ta mig fram i omvärlden. Jag springer vart jag än ska för den lycka det är att höra blåsten i öronen. Och om jag nu mot förmodan skulle stå stilla, så leker som bekant farfar vind i min päls så att jag inte ska glömma från vad jag delvis kommer. En i mitt vackra hår viskning om frihet.

När vi traskade fram längs hemvägen på eftermiddagen fångade mina överlägsna ögons parallaxreceptorer en erinran till rörelse några kilometer bort i luften. Mina sinnen sade mig att det rörde sig om någon sorts sagoväsen, kommen ur en annan värld än denna som vi hundar regerar. Så vad gör du här, undrade jag så klart? I ett enda språng slungade mig mina satta bakben ca 2 meter upp på den snövall (efter gårdagens storm 1 meter högre) som skiljde mig från besten. Han svävade ståtligt över den frusna älven i sakta mak och brydde sig inte alls om mina frågande blickar. Och hur mycket beundrade jag inte honom, med de vackraste av färger där han högt spejade ut över sitt viddernas rike. Å andra sidan stod käre matte och beundrade mig där nerifrån snövallen, hög och stolt som jag var ståendes på den. Och hur mycket beundrade inte hon min vackra päls där den dansade i vinden, emedan jag såg ut över mitt viddernas rike...

Ute rusar farfar vind mer rasande än han varit på flera månader. I någon form av maskopi med kung Bore kastas nu snö i sådana mängder över landskapet att de gågna dagens promenader mer liknat bergsbestigning. Och trots min tjocka päls och min energisnåla kroppsbyggnad tog dessa strapatser hårt på mina krafter...så för nu drar jag mig tillbaka på soffdivanen, i väntan på att vädrets makter ska mildras med en stilla snöbön;

"Ärade vädrets herdar, ni som upprätthåller milt och hårt i den cirkel som utgör naturen, ni som driver vila över de åldrade året. Lätta era hårda slag mot mjuka hundars nosar, Strö era glittrande leenden över de vilda djurens ryggar, och stilla luften för små fåglars trötta vingar. O ni ärade vädrets herdar hör mig, en liten hund med inte annat än de mjuka steg jag ödmjukast erbjuder längs den väg ni lagt av snö. Bli stilla..."