"En hund har en filosofs själ", något den kloke människomannen Platon yttrade. En av de missioner vårt släkte söker uppfylla i människovärlden är att påminna er om livets godare sidor, om att gladelingen strutta fram längs den väg ert liv banar viftandes på den svans ni också har innombords, tacksamma. Att förlåta, inte ta saker och ting bingande personligt utan att minnas nuet; det som står stilla över tiden ni skapat, skapat för att tro er kontrollera universums rytm. Något vi hundar vet att ni egentligen inte gör, men vi låter er hållas för att vi förlåter. Vårt släkte är inte här som utställningschampions, lydnads mästare eller tjänstefolk, men vi ger er den täckmanteln för att vi älskar er utan fördömelse.

"Every animal knows more than you do.”

—Native American Proverb

Det känns så konstigt, så högst obehagligt vill helst bara ligga helt still men jag kan anstränga mig med att kråma mig tillrätta om jag så måste. Jag piper hjärtskärande av klådan och irritationen undertill. Vill att matte och husse tar sina mänskliga hjärnor slår dem samman och knycker bort eländet precis som med så mycket annat människohuvudet utraderat av besvär i denna värld. Tack och lov får jag äta massa gott, ett rött sken i detta mörker, salami, lever, korv, plättar och färskfoder - en riktig vovvebuffé. Så salt och gott, passar helt fantastiskt till porlande bergsvatten - en liten hunds bordsvin. Något att dränka sina besvär i...

Har egentligen ingen vidare lust att dela med mig av det fasansfulla trauma som drabbat mig de senaste timmarna, delvis på grund av diverse droger som håller mig i ett fjärran vovveland snarare än i denna karga situation. Men också på grund av en obehaglig insikt som börjar forma sig i mitt sinne om slutet för röda mattans glada dagar. Nåväl, något högst mystiskt har skett med en del av min kropp. Riktigt vad har jag inte fattat ännu, medicinerna talar ännu. Igår eftermiddag anlände en okänd man, han tedde sig någorlunda trevlig enda tills hans stack mig med en vass nål och sedan....allt blev svart. Detta är allt jag har att dela med mig av tills världen infinner sig lite gladare igen, och den besynnerliga tratthatt jag fått blir ett minne blott....:(

Blä......

Badas...

Allting blev inte riktigt så mysigt som jag förväntat mig tidigare under denna dag. Husse och matte fick för sig att bada mig nu på eftermiddagen då dem till min besvikelse upptäckt hela veckans skogshistoria i min päls. Jag som kämpat så hårt med att fylla hårsäckarna i allehanda dofter och substanser :/ Till min välhanterade fasa så skulle dessutom klorna också klippas. I och för sig kan jag inte säga att det bekommer mig särskillt mycket, där jag sitter i husses knä och snällt håller upp aktuell tass. Däremot är det inget jag skulle komma på tanken att göra själv och medvetet, utrustad som jag är med naturliga intressen som att gräva, eller klättra i bergiga miljöer. Men väl placerad i mer "civiliserade" trakter får man väl finna sig. Så klart kvitterades min tassinsats med torkad lever och underbart avslappnande borstning :)

Älskar att borstas

Mer fundersam mot vattenormen

Torrluvan

Äntligen öppnades ytterdörren och där stod dem. Husse och matte är hemma! :) Jag blev så glad att jag hoppade upp på deras huvuden, snurrade under deras kläder och gnällde genom strumpan jag hade i munnen. Min lycka rusade i 110 och avtog inte förens jag äntligen leddes in genom  lägenhetsdörren till mitt riktiga hem för att slockna. Faktum är att jag tyckt mig vara världens nöjdaste vovve hos människorna mormor, morfar, morbror och hunddamen Nicki men hemma är verkligen bäst, något som tydligt gick upp för mig när jag sträckte ut i sängen mellan husse och matte.

Hemkomsten skedde igår, och idag myser jag ännu mer på min plats i soffan trygg och nöjd med både husse och matte i köket. Det ska tydligen bli en lugn dag idag där det bara gosas med mig och lagas god middag...jag är självklart redo att tigga mig till en korvsnärt eller två. 

Snart kommer mina älskade människor hem till mig igen, det är jag helt säker på. Men med deras ankomst medföljer den stora dagen med K för min del. K:et som kommer att markera slutet för min möjlighet att sätta några junior Tidusar till denna värld, K:et som också kommer att innebära slutet för mina tappra raggar försök vilka tydligen ska klinga av till mer halvtorra flörtar utan briljansen från en hingstigare hormonproduktion. Nåja, av alla kusiner, bröder och systrar i denna vidsträckta värld att döma så tror jag att de vovvar som finns utan mitt bidrag räcker gott och väl. Jag har föresten hört det tisslas om att dagen med stort K en dag kan komma att medföra att en av alla dessa släktingar faktiskt flyttar in...

Smygbloggar en sväng medan husse och matte är borta. Livet leker, jag njuter av min semestervistelse i fulla drag. Nicki tar väl hand om mig på sköna promenader, jag sover tätt intill henne och hennes tillvaro skyndar på min matlust, (äter jag inte äter hon upp min mat). Sedan har jag lyxen att brottas med den väldiga damen så fort jag bli busig.

Husse och matte ska lämna mig....men endast för en veckas tid som de kommer att tillbringa i stockholm hos husses mamma. Under tiden kommer jag att bo hos min människomormor, morfar, morbror och hund damen Nicki såklart. Samt fyra marsvin som glassigt latar sig på betessemester. Detta innebär alltså viss semester även för min del, och min kära blogg pausas en stund.

Matte har försäkrat mig om att hon och husse kommer tillbaka som en blixt när tiden är inne. Att dem kommer att köpa något trevligt till mig, och såklart tänka på mig varje kväll en stund, som den hundguru jag är i deras liv. Kanske kommer jag att längta en liten gnutta jag med just när dem lämnar gården, men för det mesta ska jag leva rövare i det lugna stora huset, brottas med Nicki och vandra  i skogen.

Kram på er nu husse och matte, en blöt nos väntar på pussar i norden...