Nu är landskapet där ute så dränkt i snö att det knappast går att ta sig fram. Min stolta frihetskänsla börjar allt mer dala för att ersättas med en upplevelse troligen inte helt olik den råttor har när de forserar genom labyrinter. Vägarna har krympt på bredden med minst 2 meter och varenda försök jag gjort till normala skogsavstickare, d.v.s att lämna gatan för lite meningsfull trädmarkering, har varit nära att sluta med drunkningsolyckor. För att inte tala om isvidden som ett minne blott, snön sträcker sig nästan djupare än det vanliga hav som där flyter fram under sommartid. Så trotts mitt hedervärda arv av liten vinterhund så måste jag medge att jag faktiskt fått nog! Kanske skulle himlen kunna glänta lite på de tjocka vintermolnen och släppa fram lite varma vindar från syd? Men hur mycket jag än vädrar i luften efter dofter av tidig vår så känner jag ingenting...