Kära nån vilket livs levande äventyr jag nyligen undkommit med hundfasonerna i välbehåll. Länge och väl spatserade jag isen fram tillsammans med min bästa Nicki vän (och våra två människor på vanligt släptåg) i den mörkblå skymningen. Snart nådde vi skogsbrynet och entrade de dunkla trädens rike, och då slogs våra överlägsna nosar plötsligt av en hårt stickande frän lukt. Som på automatik drog vi stigen fram med lättare steg och alla våra sinnen fokuserade på den starka doftslingan. Tiden gjöts samman med omgivningens alla former allt eftersom vi, likt skuggor, flöt fram under den nordiska himlen som våra förfäder gjort i tusentals år. Gula ögon glimtade under våra väna blickar - Vi jagade!

Och plötsligt kastade en väldig varelse sig skenande förbi i vår väg. Stor som en jätte vräkte han sig fram för en stund som stannade världen runt om oss. Inte fullt lika modig som tidigare under sträckan stannade jag på behörigt avstånd och ropade för fulla hundhalsar till våra människor, "Ett vilddjur, ett vilddjur"! Ett mantra som ekade tätt efter jätten räckte gott och väl för att jaga honom in bland träden, så trött som jag i min förskräckelse plötsligt blev...och också en aning stolt.