Under gårdagen vimmlade det av vovvar längs vår förmiddagsrunda. Alla självklart högst intressanta, betydligt mer än kära matte med sina ringa två ben. Men som jag numera har förstått efter tidigare nämnda antihingst kampanj så ska vi bara helt simpelt, och mycket tråkigt, gå förbi alla dessa kusiner.

Utom en - för plötsligt borta i horisonten uppenbarade sig en vacker liten dam vars lukt jag kunde förnimma från mina förgångna, ännu valpigare tider. Hon trippade vackert fram som i slow motion och när vi passerat henne stannade matte mig till min stora förtjusning intill den lilla fröken. Jag satt på mitt finaste sätt, allt för att imponera på Ebba, som den strävhåriga taxdamen kallas. Så tittade jag storögt på matte och bad så duktigt om lov och då minsann fick jag hälsa nos mot nos med min gamla barndomsvän.

Stunden som följde var underbar, med massa hopp och bus, främst från min sida. För hur vacker vill man inte göra sig intill en så söt liten vän. Och det gällde att passa på, för fulla muggar drog jag in den vackra doften, kastade mig som liten tokdåre till vovve upp och ner, hit och dit med Ebba i släptåg....tills vi ses igen...

...Vilket troligen inte blir idag i alla fall, termometern visar - 22 grader trotts att solen lyser, och efter att ha slukat en delikat brunch håller jag helst tassarna på köksmattan. Så långt jag kan från snö och is filosoferar jag om svaret på livets stora gåta, samtidigt som jag håller uppsikt över min idogt studerande matte som sannerligen inte har klurat ut den ännu.