Ute lyste isen upp vår väg med sina gnistrande prismor och alla de tusentals kristaller som klädde världen i silver. Kråkorna seglade genom drapperier av vit tråd när de landade i träden över oss sjungande sina uråldriga sånger.

Och på vägen mötte vi två små vovveflickor, vackra väna små vänner med den sötaste av dofter, så självklart bjöd jag upp till dans. Några lätta steg byttes mellan oss fyrbenta innan jag och mitt följe gick vidare längs vägen i underlandet...

För är inte världen som vilar under snön förunderlig i sin djupa dvala, sovandes och också drömmandes. Drömmandes om regnets svala kittlande, om den milda farfar vinds stilla bris och om solens värmande hand mot jordens kind. Och kanske också om mjuka hundtassar längs skogens stigar...

Sedan mindes matte något vackert denna vackra februaridag och berättade för mig om vårt första möte; Hur hon tog mig i sin famn och undrade vem jag var. Och hur hennes hjärta svämmade över när jag svarade henne med ögonen...

(En metafor för hur matte möjligtvis kände sig när hon mötte mig första gången, bortsett förskräckelseutropet ...)