Det finns ett monster i varje människas hem. Ibland till och med flera, alla olika läskiga beroende på sättet dem föredrar att skrämmas på och hur dem ser ut. I vårt hus finns det två, den ene av dem relativt snäll då han stundom matar mig med ljuvliga rester om han inte ägnar sig åt sitt dova brummande. Den andre däremot en riktig vilding, rytande slingrar han lägenheten runt med sluga blickar som han inte på något vis undanhåller mig. Hans hud är blänkande pansar, hans hals lång och smal och ögonen illvilligt vassa. Så fort han kastar sina lömska blickar på mig kryper jag iväg till sängens trygga vrå, en plats jag vet att han inte tar sig an på sin jakt efter smått. Och nåde dem små hårtussar jag tappat om dem med sin söta fluffighet kommer i hans väg, för då blir dem inget annat än monstermat!