När vintern gör sig så stenhårt påmind som de senaste dagarna ägnar jag mig hellre åt en av mitt livs stora passioner än att hålla mig ute, det vill säga morötter och problemlösning.

Min älskade morot syns svagt skimra genom sitt ödesdigra fängelse...

Tills jag räddat den med min gentlemanna mun.

För att självklart svälja ner den i trygghetens förvar...

Minns ni att jag fick en ny "vän" i julas;

Här är han nu, den sega surskalman vars skal rymmer en hel del spännande...

Efter ca 7 minuter lyckas jag äntligen ta mig igenom det hårt fastsatta skalet...

Bara för att rädda ytterligare en liten söt morot i nöd...

Som också slutar i min mages paradis...