Den älskade solen har inte gett vika, utan fortsatt lysa upp stigen under mina tassar. Både idag och igår har förmiddagarna krönts med kilometer långa ispromenader tillsammans med kära flockmedlemmar. Jag har under de senaste dagarna mer än någonsin tidigare lagt min lilla manke till för att leva upp till ett av alla mina smeknamn - i detta fall världens bäste hund. Trotts att den benämningen följer mig hur jag än tar mig till, så särskilt svårt har det ju egentligen inte varit. Men mån i ändå - där jag traskat fram (läs rusat) som ingen annan av isviddens kännare.

favorit i repris

Yrväder