Och ja, självklart visade mig mina sjätte hundsinnen vad som komma skulle. För igår klampade storbesök hit hela vägen från vårt lands huvudstad. Tydligen hade jag träffat denna främmande tidigare som pyttevalp, men det minnet hade gått nuets konsekvens till mötes och försvunnit...Så för mig stod nu en mystisk främling i dörren med världens konstigaste ackompanjemang, en blå koloss (läs resväska). Och vad annat gör man mot sådana än låter dem höra den mörka basgången av min strupes inkräktasrsång...tills en liten stund gått och jag godkänt den nye flockmedlemmen med tillbehör.

För övrigt kantas tillvaron av - 21 grader och vinande blåst, så dagens längre promenad blev mer av ett vintermaraton än någon stilla gång. Det gäller att hålla tassarna i marken med sådana korta intervall att man "flyger" fram, för minsta nedkylning... 

Kylan har dragit in över mina domäner igen, men trotts det har jag och matte tagit oss ut på isens vinande vidder. Annars har husse och matte för det mesta beundrat mig under dagen om de inte rännt boendet runt med golvmoppar och skursvampar i högsta hugg, mina hundsinnen säger mig att det vankas storbesök... (?) Själv har jag bidragit med att rulla av lite av min dybara päls på diverse mattor såhär inför vårfällningen, jag besitter fantastiskt vackert silke må ni tro. I klass med en fjärils vingar smider min päls för allra minsta vindpust, blänker som thailändskt siden och skiner likt pärlemo. Vem vill inte ha sådan utsmyckning av mattor, soffor och sängkläder?

I övrigt har jag mest halva dagen värmt den älskade soffdivanen, något som hade gjort vilken hundpensionär hur stolt som helst, slyngel som jag är. Men mina mjuka soffblickar har stundtals dragits med ängslans glimtar på det fruktade monster nr 2 som härjat längs golven...

Den älskade solen har inte gett vika, utan fortsatt lysa upp stigen under mina tassar. Både idag och igår har förmiddagarna krönts med kilometer långa ispromenader tillsammans med kära flockmedlemmar. Jag har under de senaste dagarna mer än någonsin tidigare lagt min lilla manke till för att leva upp till ett av alla mina smeknamn - i detta fall världens bäste hund. Trotts att den benämningen följer mig hur jag än tar mig till, så särskilt svårt har det ju egentligen inte varit. Men mån i ändå - där jag traskat fram (läs rusat) som ingen annan av isviddens kännare.

favorit i repris

Yrväder       

Jag har förstått att monster nr 1 i tidigare inlägg inte varit allt för lätt att identifiera - i sanning är det en mystisk varelse som är mer än svår att förstå sig på. Så här följer nu ytterligare ledtrådar i ett försök att reda ut virrvarret av mångfalld i monstrens undre värld:

Som jag tidigare angett matar han mig stundom med ljuvliga rester, det vill säga matrester från mina människors olika måltider. Denna generösa monstergest delar han bara ut till ett begränsat antal tillfällen och då med den väldige käften han besitter på vid gavel. I denna stora mun ryms husse och mattes bästa porslin, och alla de artiraljer som förestår en brakmåltid. Och om jag som en liten afrikas fågel ska hinna ta mig en slick eller två av detta porslin, som likt en krokodils huggtänder blänker i lampskenet, får jag minsann skynda på. För innan jag vet ordet av stängs det vida gapet och han påbörjar sitt dova mulrande och brummande. Troligen äter han vid detta mystiska beteende, upp de resterande matresterna. För när han gapar igen är allt så gnistrande rent att ingen liten hundnos längre finner något intresse i vad han då har att erbjuda...nämligen ren disk.

I solen gick vi för fulla bus längs isen. Dagen var mild, solig och skön så promenaden blev i det längsta laget. Länge traskade vi intill den snötäckta stranden tills vi nådde skogsbrynet där älgen bor, långt hemifrån. Och så dök vi in bland trädens skuggor, vandrade genom en hel skog innan vi åter nådde plogade vägar och mänskliga avtryck.

Överlycklig ner till isen!

Tillsammans med gamla vännen Nicki

"Kom igen nu"

"ta mig om du kan"

Yr i världen av det busiga blå

Viddernas konung

Och så nådde vi skogsbrynet  ...              

Under gårdagen vimmlade det av vovvar längs vår förmiddagsrunda. Alla självklart högst intressanta, betydligt mer än kära matte med sina ringa två ben. Men som jag numera har förstått efter tidigare nämnda antihingst kampanj så ska vi bara helt simpelt, och mycket tråkigt, gå förbi alla dessa kusiner.

Utom en - för plötsligt borta i horisonten uppenbarade sig en vacker liten dam vars lukt jag kunde förnimma från mina förgångna, ännu valpigare tider. Hon trippade vackert fram som i slow motion och när vi passerat henne stannade matte mig till min stora förtjusning intill den lilla fröken. Jag satt på mitt finaste sätt, allt för att imponera på Ebba, som den strävhåriga taxdamen kallas. Så tittade jag storögt på matte och bad så duktigt om lov och då minsann fick jag hälsa nos mot nos med min gamla barndomsvän.

Stunden som följde var underbar, med massa hopp och bus, främst från min sida. För hur vacker vill man inte göra sig intill en så söt liten vän. Och det gällde att passa på, för fulla muggar drog jag in den vackra doften, kastade mig som liten tokdåre till vovve upp och ner, hit och dit med Ebba i släptåg....tills vi ses igen...

...Vilket troligen inte blir idag i alla fall, termometern visar - 22 grader trotts att solen lyser, och efter att ha slukat en delikat brunch håller jag helst tassarna på köksmattan. Så långt jag kan från snö och is filosoferar jag om svaret på livets stora gåta, samtidigt som jag håller uppsikt över min idogt studerande matte som sannerligen inte har klurat ut den ännu.

Det finns ett monster i varje människas hem. Ibland till och med flera, alla olika läskiga beroende på sättet dem föredrar att skrämmas på och hur dem ser ut. I vårt hus finns det två, den ene av dem relativt snäll då han stundom matar mig med ljuvliga rester om han inte ägnar sig åt sitt dova brummande. Den andre däremot en riktig vilding, rytande slingrar han lägenheten runt med sluga blickar som han inte på något vis undanhåller mig. Hans hud är blänkande pansar, hans hals lång och smal och ögonen illvilligt vassa. Så fort han kastar sina lömska blickar på mig kryper jag iväg till sängens trygga vrå, en plats jag vet att han inte tar sig an på sin jakt efter smått. Och nåde dem små hårtussar jag tappat om dem med sin söta fluffighet kommer i hans väg, för då blir dem inget annat än monstermat!

Kära nån vilket livs levande äventyr jag nyligen undkommit med hundfasonerna i välbehåll. Länge och väl spatserade jag isen fram tillsammans med min bästa Nicki vän (och våra två människor på vanligt släptåg) i den mörkblå skymningen. Snart nådde vi skogsbrynet och entrade de dunkla trädens rike, och då slogs våra överlägsna nosar plötsligt av en hårt stickande frän lukt. Som på automatik drog vi stigen fram med lättare steg och alla våra sinnen fokuserade på den starka doftslingan. Tiden gjöts samman med omgivningens alla former allt eftersom vi, likt skuggor, flöt fram under den nordiska himlen som våra förfäder gjort i tusentals år. Gula ögon glimtade under våra väna blickar - Vi jagade!

Och plötsligt kastade en väldig varelse sig skenande förbi i vår väg. Stor som en jätte vräkte han sig fram för en stund som stannade världen runt om oss. Inte fullt lika modig som tidigare under sträckan stannade jag på behörigt avstånd och ropade för fulla hundhalsar till våra människor, "Ett vilddjur, ett vilddjur"! Ett mantra som ekade tätt efter jätten räckte gott och väl för att jaga honom in bland träden, så trött som jag i min förskräckelse plötsligt blev...och också en aning stolt.